Skånebilder - Skånebilder
Ett sätt att synas på nätet
Ett sätt att synas på nätet
Reportage


 


 

Nu är det juli 2011 och i våras, alltså för över ett år sen blev gatan äntligen klar. Dock säger arbetarna att ännu ett lager asfalt ska läggas innan det är riktigt färdigt på Skolgatan men att kommunen ännu inte har bestämt när!!

Farthinder har man fixat så att man säkert kan slå i sönder sin bil oavsett hur långsamt man kör. Man kan fråga sig vem som sitter vid sitt skrivbord och beslutar om sådant.

Flera Tomelillabor har även fått hem brev om att de ska klippa sina häckar och buskar eftersom de utgör en trafikfara. För vem??
 

De är i alla fall inte någon fara för dem som plogar på vintern, för då kör kommunen inte undan snön så nära tomterna ändå de tar bara en vända in och en ut vid mitten.


 

Lappa och laga i Tomelilla
 

Foto: A-C Gensler
 

Nu är det andra gången på mindre än en månad som ett ledningsrör springer läck på

Skolgatan i Tomelilla. Åter igen ska det lappas och lagas. (27-07-10)


 

Den 27 juli var det så åter dags att plocka upp gatstenen och gräva ett ordentligt hål på Skolgatan.

Vid förfrågan säger de arbetande på plats, att de vid flera tillfällen rekommenderat  ansvariga på kommunen
 

att byta ut rören helt och hållet med en gång i stället för att lappa och laga. Man har då även påpekat att de

nuvarande rören inte kommer att hålla så värst mycket längre till.
 


 

Tyvärr fick man inget gehör för sina synpunkter och ingen tycks heller vilja ta på sig ansvaret för att saker
 

och ting är som de är. På det här viset blir det ju betydligt dyrare för kommunen och i slutändan för oss skattebetalare.


 

Rören på Ekelingatan intill har enligt de boende varit i stort behov av att bytas ända sedan 1987!
 

Man kan fråga sig varför man väntar och härmed riskerar större skador än nödvändigt på ledningsnätet.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 


 

Från dec 2009:

Att komma i stämning
 

Så är det då bara några få dagar kvar till jul, och trots det härliga glädjebudskapet som julen vill förmedla och den stämning som vi försöker få till, så frågar man sig hur vi, så många dagar i förväg, kan bli så ockuperade och stressade av allt som vi ska göra inför just denna helg, inför julaftonen som ju bara är en enda dag.

Det är klappar som ska köpas, mat som ska lagas, lussekatter fixas, adventskalendrar och julstjärnor hängas upp, granen ska väljas, julkort skickas osv osv.

Vad är det som gör, att vi år efter år tar på oss detta stora arbete, somliga frivilligt med tillförsikt och förtjusning och andra av pliktkänsla och med lätt panik i blicken. Varför blir man inte nöjd förrän granen står så grön och grann i stugan, Kalle Anka hörs tjattra i vardagsrummet, brunkålen puttrar på spisen och julefriden så sakta sänker sig.

Svaret måste bli: Tradition!

Vi älskar traditioner och att ¨få till” allt så som vi imbillar oss att vi alltid har gjort, så som vi gjorde hemma förr, och som det alltid måste vara för att vi ska kunna få vara glada och nöjda blir vårt mål år efter år

 - Måste allting börja så tidigt då?

- Vi gör inte alla saker bara inför julen, utan vi tänder ljusstakarna i november och börjar på att äta pepparkakorna i oktober för att vi behöver muntras upp under tiden fram till jul,och för det är så mörkt och trist, påstår en bekant till mig.

Var och en får naturligtvis göra som den vill. Traditoner växer fram och omformas så klart hela tiden. Ingenting är egentligen rätt eller fel, men att man år efter år försöker tidigarelägga allting tycker jag är synd.

Tyck gärna att jag är gammaldags, men för mig är det tradition att aldrig sätta fram adventsljusstakarna före första advent, att ta in granen på julaftonsmorgon och inget julpynt få finnas framme hos oss före lillejulafton. Att gå och längta till och känna spänningen inför det som stundar är för mig den viktigaste beståndsdelen för att kunna känna julstämning.

 Jag minns en jul när jag var liten, när  jag tidigt på julaftonsmorgonen smög upp och kikade genom nyckelhålet in till vardagsrummet. Där hoppades jag få en glimt av tomten som min mamma påstod skulle komma och klä granen. Men det jag fick se var det färdigklädda strålande juleträdet och inte en skymt av en endaste liten tomte, och alla julklappar låg redan under granen. Men man var nöjd ändå.

 Snart ska 2009 bli till 2010 och alla goda föresatser ligger färdiga att få förverkligas. Det är skrämmande och spännande på samma gång. Jag vill passa på att önska alla en riktigt God Helg!

Ann-Charlott Gensler


 

 


 
Den 28 november 2006 fick jag med det här kåseriet i Ystads Allehanda:
 

Kaffekokaren

Vår trotjänare har gjort sitt. Vår dagliga kamrat har lämnat in, slutat sina dagar eller kort sagt lagt av. Efter över 20 år i vårt hem, har kaffekokaren sagt tack och adjö efterlång och trogen tjänst. Med tanke på hur mycket den har använts – ja i vårt hem är det den allra mest brukade tingesten –så är det bra gjort. Vi har alltid varit nöjda med hennes (ja för jag utgår från att det är en hon) dagsverke. Att fixa kaffe till oss ca 4–5 gånger dagligen minst, är bra gjort. Bara med avbrott av lite avkalkning då och då annars så är vår maskin i stort sett nästan alltid på. Men så plötsligt, eller jag vet inte om det var så plötsligt, men utrymmet där vattnet hälls i, ja jag vet faktiskt inte vad det heter, men den där plastomgärdade lilla tanken med siffror på, där hade det länge funnits en betydlig spricka. Och så på måndagen, kom min sambo och meddelade att hans första arbetsdag efter semestern hade inletts med att kaffekokaren inte gick i gång.
-Det räcker inte med att börja jobba, som är trist nog, utbrast han, så ska man inte få kaffe heller! Förresten så slocknade lite allt möjligt i huset den dagen, för jordfelsbrytaren löste ut och så ville inte kokaren mer. Jag säger bara det, tack gode Gud för jordfelsbrytaren! För vad hade annars hänt? Man ryser vid tanken! Nu blev det till att kokavatten på spisen och brygga som man gjorde förr. Vadå förr förresten, så längesen är det ju inte, sen man stod där och hällde vatten i en smal stråle, ner i det för det mesta nymalda kaffet. Den proceduren tycks man helt ha förträngt i dag. Lycklig blev väl jag, när min sambo dök upp efter jobbet en dag senare, med en splaisny (heter detså?) skinande bryggare. Samma märke fast lite modernare snitt. Jättebra! För visst är det behändigt med en bryggare ändå! Dagen efter var det dags för mig att inviga nyförvärvet. Det var nu som besvikelsen kom krypande över en, lika uppskattad som en såsfläck på en vit blus. Min vana trogen tar jag tag i det så kallade locket över kannan, men det är stumt och fast. Det måste vara nåt fel. Men så får jag syn på att locket över vattentanken går att lyfta med en liten tapp, men inte det över kannan det ligger fast som berget. Hur i all världen ska man kolla att påsen inte glattat ner och all sump rinner ner i kannan? Ja gör inte ni det? Jo man kan kolla det, men då måste man stänga av apparaten, vänta och lyfta ut både kanna och bryggtratt samtidigt. Vem tycker att det är en fiffig idé? Inte jag. Det var på vippen att jag ville lämna tillbaka maskinen och fråga om de hade den gamla varianten kvar. Just då dyker min sambo upp.
– Du, säger jag lätt irriterad, den här kaffekokaren!
– Ja, säger sambon, jag väntade på att du skulle ringa mig på jobb och desperat fråga hur man får upp locket. Suck!
-Vadå ringa,man är väl teknisk! Sa jag och drack tyst upp kaffet. Det måste vara en man som kommit på en så idiotisk konstruktion på en kaffekokare!

AC Gensler
 


 

 


 

 


 

Den 28 november 2006 fick jag med det här kåseriet i Ystads Allehanda


 

StartsidaOm SkånebilderReportage Filmer och fotonKontaktLänkar